Jag heter Marianne Stålnacke och bor med min sambo Peter,

Beardisgrabbarna Atlas, Mimas och Jaspis och ett gäng fiskar i Haninge straxt söder om Stockholm.

Jag är 39 år och har hela mitt liv varit "djurtokig".

När jag var "liten" och bodde hemma så lyckades jag alltid hitta djur som behövde någonstans att bo..

Katter, kaniner,dansmöss och den skadade kråkan Felix fick alla ett hem. ( tack min familj att ni stod ut)

Jag lyckades alltid hitta hundar som behövde någon som gick ut med dem och många timmar

i veckan tillbringades i stallet med hästarna.

Många djur har förgyllt mitt liv och lämnat mig i stor sorg

men då jag inte kan berätta om dem alla så håller jag mig här till hundarna.

Samma år som jag skulle fylla 14 så träffade jag blandrashunden Slappo!

En otrolig hund som betydde allt för mig.

Hans familj var underbara och lät mig ofta ha honom på helgerna och

under semestern förutom alla eftermiddagar efter skolan som jag hämtade honom.

Jag fick även gå kurs med honom.

Slappo och jag hade något som jag inte trodde att jag någonsin skulle få uppleva igen.

Jag var hans allt lika väl som han var mitt.

Hans familj kunde inte säga mitt namn så han hörde för då blev han " galen" och skulle leta efter mig.

Tyvärr var Slappo en vaktig herre och familjen kunde inte ha kvar honom

och de lät honom somna in endast ett par år gammal.

Jag var otrösterlig och grät mig mest igenom första sommarlovet utan Slappo.

Men jag bestämde mig för att nu skulle jag ha en egen hund som ingen skulle kunna ta ifrån mig!

Då jag inte hade pengar till en renrasig valp började leta hundannonser

och hittade en Golden unghund som behövde omplaceras.

Glad i hågen hämtades Källberga Zingo hem (utan att ta reda på ordentligt varför han skulle omplaceras...)

En vacker men knepig herre visade det sig.

Vi tränade och hade roligt ihop och lydigare hund och gladare hund fick man leta efter.

När vi var själva............. Zingo hade väldigt svårt för vissa människor så svårt att han

under de 1,5 åren jag hade honom i snitt högg en människa varannan månad....

Han kunde ligga på rygg och vifta på svansen och bli kliad på magen och

utan förvarning hugga den som kliade honom utan att ens sluta vifta på svansen..

Veterinären hade inga råd om vad som var fel utan rådde mig att låta honom få somna.

Så min älskade Zingo fick somna även han i alldeles för unga år.

Nu var jag besluten att inte ha hund närmaste tiden men året efter fick Slappos syster Lady valpar efter en tjuvparning.

Ladys matte Irene som jag känt sedan jag var liten "bestämde" att nu skulle jag ha en valp.

Själv var jag tveksam så Irene valde även ut valpen till mig! December-88 kom då Sita in i mitt liv.

En mycket speciell dam som var mycket lik sin "morbror" Slappo i sättet.

hon blev det bästa i mitt liv, min andra hälft och var med mig jämnt!

Över 10 år fick vi tillsammans innan hon i Januari-99 fick somna in då cancern slog ut hennes lever!

Hemma fanns då även Schäfer/ Terveruen korsningen Rex, född 1993.

Han flyttade hem till mig -95 då han skulle omplaceras för tredje gången pga av att han var "farlig"

och inte gick att lita på då han hade gjort flera utfall mot både vuxna och barn.

Denna stora osäkra kille kom hem till mig och dundrade rakt in i mitt hjärta. Snällare och räddare hund fick man leta efter.

Det tog många timmar och mycket jobb men till slut var han en glad och trygg kille igen och han älskade Sita!

När Sita gick bort så hade jag i alla fall Rex som hjälpte mig igenom sorgen.

Han fanns hos mig under en jobbig separation från min dåvarande sambo och när jag

efter separationen var tvungen att låta hästen flytta pga ekonomin.

Januari -2005 orkade inte hans kropp längre och han fick resa till Sita.

Två veckor senare "hämtade" han även sin bästa vän Catja min älskade lilla kisse som trodde att hon var en hund :-)

Hon växte upp med Rex och var alltid med honom.

Vare sig vi var på promenader, semester eller bara på besök någonstans.

För första gången i mitt liv var jag utan djur!

Jag hade precis träffat min sambo Peter och flyttade snart ihop med honom och lämnade Nynäshamn och bytte jobb.

Jag köpte motorcykel och nu skulle jag börja ett nytt liv utan djur.....

1,5 år senare sommaren -06 började saknade bli för stor och jag pratade om att skaffa katt.

Peter som hävdade att han inte tycker om katter fick "panik" och ringde på valpar!

Jag sa absolut NEJ till hund ännu. Och absolut inte en långhårig!

Men Peter hade haft en Beardiskorsning själv tidigare och en beardis skulle han ha.

Efter några dagars diskuterande så enades vi om att han kunde köpa hund om han ville och

jag skulle hjälpa honom att passa hunden på dagarna eftersom jag kan ha hund på jobbet.

Vi åker till Anette och Toppens Kennel en lördag och vi har även tagit med oss min brorsdotter Rebecca.

Hos Anette träffar vi två härliga vuxna Beardisar och 6 st ljuvliga 6 veckor gamla valpar.

Peter och Rebecca väljer ut en liten brun kille, Mimas.

Själv har jag träffat en liten svart kille som det är något väldigt speciellt med.

Veckan efter åker vi och hälsar på Peters lilla Mimas, den svarte är fortfarande otingad......

Efter ytterligare 1 vecka ska Mimas flytta hem

Och som ni alla vet kunde jag inte motstå den lille svarte som själv valde ut mig!

Två otroliga grabbar som ger så mycket kärlek och glädje är nu med mig för jämnan!

Tack Peter att du "tvingade" på mig stollarna.

Och tack Anette för dessa underbara killar!!